Det här inlägget skrev jag för nån månad sen, dumt att låta det ligga, jag har för mig att det kom ut lite vettiga saker:
"Onsdag
Idag regnar det och jag är fortfarande hemma o snyter mig för glatta livet...
Igår upplevde jag kulmen av tristess. Jag fann mig själv halvlíggandes i sängen utan att göra ngt speciellt och insåg att jag lika gärna kunde ligga kvar för jag kunde/borde/hade endå inget alls annat att göra förutom det jag just gjorde. Detta resulterade i två kapitel ur Lyckan är en sällsam fågel (Anna Gavalda), försök till att virka mormorsrutor (http://mormorsrutor.lindstromfamily.se/mormorsruteguide.html) som förövrigt gick sådär... och telefonsamtal med världens bästa Lisa som fick mig att komma tillbaka till verkligheten igen.
Låt mig bara tillägga att detta pågick under ca 4 timmar. Jepp, behöver jag tillägga att det kreativa taket var högt inne i mitt källarrum igår?
Samtalet med Lisa kom som vanligt på något sätt in på Enköping och Enkpsbor som vi kännt en gång, närmare bestämt Enkpsbor i vår ålder som bestämt sig för att skaffa barn. Hej och hå. Det är klart att man ska skaffa barn om man vill och det är väl helt underbart antagligen att göra det. Men, förlåt, allt jag kan tänka på är "jaha, så du har levt klart ditt liv nu alltså?".
Nej, jag har inte barn och har väl egentligen ingen aning om hur det är, men from den dan en unge ploppar ut, som dessutom är ens egen, kommer ens liv antagligen ha en annan huvudperson än sig själv de närmsta 18 åren, minst. Mest är jag nyfiken vad som får en att välja att bli gravid sådär på en gång. För klart att det kan hända bara sådär appropå (vilket i sig är sjukt häftigt, läskigt o stört på en gång; oj nu gjorde vi visst ett litet liv här, ska vi behålla det eller vad säger du?), men att alla som får barn tidigt "råkar" bli gravida utan planering tror jag inte.
Därför undrar jag: vad får en 20 åring (om ens det) att titta på sin partner, som inte fått sina sista tonårsfinnar än, och känna att "jo, nu är vi redo att skaffa familj, va"? Om man ska bortse från vad jag hoppas är den största anledningen, dvs att man verkligen bestämt sig av hjärtliga skäl, så kan det vara för att man är lat? Att man sitter i sin stad, har flyttat ihop med sig kille, söker jobb och råkar bli gravid och tänker att man då skulle kunna bilda familj när man endå håller på.
(Detta är ett totalt dra människor över en kam -läge, det är jag fullt medveten om, men just nu utnyttjar jag yttrandefriheten till fullo, tillomed drar det lite till min egen gräns, så ha överseende.)
Jag kan förstå, fast det är något jag själv antagligen aldrig skulle göra, hur man kan hamna i den sitsen. Man bor kvar i sin lilla hemstad, har en partner, har en lägenhet, inga cravings för utbildning, inga megaintressen som kräver utforskning. Man är lixom nöjd med sin sits, ish. Då kan ju ett barn vara fribiljetten till ett hem, till en egen famijl, något att se fram emot, något att göra, något att leva för. Ett bidrag till mänskligheten om inte annat. En känsla av att ha gjort något med sitt liv (vill bara tydliggöra att jag nu bajsar ur mig en massa, skit eller inte, men det är bara mitt blaj, take it or leave it)."
