Nu mår jag bättre...

Nu mår jag bättre. Idag har gått åt i sängen med serier och... Nej jag har faktiskt inte gjort något annat på hela dagen. Jo, jag diskade bort berget i köket.
Kvällen ägnade jag åt att rota i vår metallåtervinning och måla plåtburkar i guld och glitter:) Bildbevis finnes nedan.
Nu ska jag sova. Hej då!

Trolltider

Idag är en sån där dag. Jag ligger i sängen fortfarande och det är måndag. Jag har skola idag men just nu har jag inte bestämt mig för om jag ska gå efter lunch eller inte alls.

Igår kväll hade jag en depressions-dipp (låter som ngt man kan köpa till chips: taco-, fresh island- eller depressionsdipp?).

Allt kom över mig: allt i skolan, min dåliga ekonomi, mina matvanor som inte ger mig energi osv, och jag blev helt sänkt när jag skulle sova. Jag ringde Martin och pratade, stekte två mackor och somnade till slut till 'En prinsessas dagbok 2'. Imorse när klockan ringde vid sju kände jag mig, ja, blank. Så jag ringde skolan och sa att jag skulle försöka komma till efter lunch, vi har teater då, men nu känns det som att jag stannar hemma och julpysslar eller nått hela dagen istället.

För två/tre år sen hade jag en liknande dipp. Jag gick hem från skolan, då gymnasiet, och började gråta när jag nästan var hemma. Pappa tyckte jag skulle stanna hemma och det gjorde jag resten av veckan. Idag känns som en sån dag som jag skulle stanna hemma och ta vara på mig själv.

Senaste tiden har jag börjat tänka på hur jag ser på mig själv, so far har jag kommit fram till att jag är ganska hård. Jag har en bild av hur jag tycket att jag är. Jag släpper den inte utan pushar mig själv till att "leva upp" till den bilden jag skapat. Jag vet inte ens om den stämmer överens med verkligheten men egentligen spelar det ingen roll alls för jag borde bara vara som jag är, tillåta mig själv att bara vara.

Jag gör på samma sätt i skolan som jag gör mot mig själv. Ex: jag får ett manus, får en klar bild över hur jag vill göra det, sammanfattar det i huvudet till en konkret bild och spelar på det så gott det går. Ibland funkar det och ibland inte och då ändrar jag något MEN jag gör det alltid på ett annat väldigt klarlagt sätt. Jag gör det sällan 'dåligt' eller riskabelt utan oftast med en konkret bild av vad som faktiskt skulle kunna funka och så håller jag på.

På samma sätt är det med mig själv tror jag. Jag har en klar bild av hur jag tycker att jag är, hur jag tror att andra ser mig och hur jag ser mig själv, och den bilden håller jag fast vid. Någon gång ibland spräcker något/någon hål på bilden och då tar jag bort den eller så märker jag hur det inte stämde och då ändras den. Jag tror att det handlar om prestation. Men varför har jag en sån besatthet av att prestera? Är det något jag alltid haft så är det uppmuntran, bekräftelse på att jag är bra på det jag gör, hur jag är osv. och kärlek från alla omkring mig. Hur hände det att jag plötsligt kände mig såhär kan man undra. Och det gör jag, å ena sidan...

Å andra sidan förstår jag allting glasklart; Jag går på en utbildning där varje dag handlar om att prestera och ge till 100% av mig sjäv. Jag ska vara kreativ, öppen för förändring, inlärning, ha ett öppet sinne, vara medveten, vaken, mottaglig för kritik, ha lust och gud vet vad. Inte konstigt att man får prestationskrav på sig själv, både privat och i utbildningen.

I vår ska två från klassen få chans att åka till Virginia, USA, till ett musikalcollege där, Shenandoah, och jag hoppas jag blir tjejen som får åka. Där om nånstans tror jag att jag skulle utvecklas mycket och förhoppningsvis kunna ändra min bild som jag så tydligt benat ut av allting.

Ja, ja. Som sagt så stannar jag nog hemma hela dagen. Nästan lite bara för att på nått sätt trotsa mig själv och INTE gå fast jag borde. Eller borde jag?

Hur som helst ska jag iaf fortsätta kolla på Trolltider en stund till. Hejdå.

Hjärta

Mina två älskade husdjur har gått bort med en veckas mellanrum... Vittass blev 16 och Stella 12. Världens finaste katt och hund.
Det gör så ont i hjärtat. Jag är så fruktansvärt ledsen... Jag kommer sakna de och det kommer ta lång tid innan jag accepterat att de inte finns kvar hos mig, fysiskt. I mitt hjärta kommer de alltid finnas, där de alltid har funnits.

Jag älskar er. Jag saknar er <3