Nu mår jag bättre...

Nu mår jag bättre. Idag har gått åt i sängen med serier och... Nej jag har faktiskt inte gjort något annat på hela dagen. Jo, jag diskade bort berget i köket.
Kvällen ägnade jag åt att rota i vår metallåtervinning och måla plåtburkar i guld och glitter:) Bildbevis finnes nedan.
Nu ska jag sova. Hej då!

Trolltider

Idag är en sån där dag. Jag ligger i sängen fortfarande och det är måndag. Jag har skola idag men just nu har jag inte bestämt mig för om jag ska gå efter lunch eller inte alls.

Igår kväll hade jag en depressions-dipp (låter som ngt man kan köpa till chips: taco-, fresh island- eller depressionsdipp?).

Allt kom över mig: allt i skolan, min dåliga ekonomi, mina matvanor som inte ger mig energi osv, och jag blev helt sänkt när jag skulle sova. Jag ringde Martin och pratade, stekte två mackor och somnade till slut till 'En prinsessas dagbok 2'. Imorse när klockan ringde vid sju kände jag mig, ja, blank. Så jag ringde skolan och sa att jag skulle försöka komma till efter lunch, vi har teater då, men nu känns det som att jag stannar hemma och julpysslar eller nått hela dagen istället.

För två/tre år sen hade jag en liknande dipp. Jag gick hem från skolan, då gymnasiet, och började gråta när jag nästan var hemma. Pappa tyckte jag skulle stanna hemma och det gjorde jag resten av veckan. Idag känns som en sån dag som jag skulle stanna hemma och ta vara på mig själv.

Senaste tiden har jag börjat tänka på hur jag ser på mig själv, so far har jag kommit fram till att jag är ganska hård. Jag har en bild av hur jag tycket att jag är. Jag släpper den inte utan pushar mig själv till att "leva upp" till den bilden jag skapat. Jag vet inte ens om den stämmer överens med verkligheten men egentligen spelar det ingen roll alls för jag borde bara vara som jag är, tillåta mig själv att bara vara.

Jag gör på samma sätt i skolan som jag gör mot mig själv. Ex: jag får ett manus, får en klar bild över hur jag vill göra det, sammanfattar det i huvudet till en konkret bild och spelar på det så gott det går. Ibland funkar det och ibland inte och då ändrar jag något MEN jag gör det alltid på ett annat väldigt klarlagt sätt. Jag gör det sällan 'dåligt' eller riskabelt utan oftast med en konkret bild av vad som faktiskt skulle kunna funka och så håller jag på.

På samma sätt är det med mig själv tror jag. Jag har en klar bild av hur jag tycker att jag är, hur jag tror att andra ser mig och hur jag ser mig själv, och den bilden håller jag fast vid. Någon gång ibland spräcker något/någon hål på bilden och då tar jag bort den eller så märker jag hur det inte stämde och då ändras den. Jag tror att det handlar om prestation. Men varför har jag en sån besatthet av att prestera? Är det något jag alltid haft så är det uppmuntran, bekräftelse på att jag är bra på det jag gör, hur jag är osv. och kärlek från alla omkring mig. Hur hände det att jag plötsligt kände mig såhär kan man undra. Och det gör jag, å ena sidan...

Å andra sidan förstår jag allting glasklart; Jag går på en utbildning där varje dag handlar om att prestera och ge till 100% av mig sjäv. Jag ska vara kreativ, öppen för förändring, inlärning, ha ett öppet sinne, vara medveten, vaken, mottaglig för kritik, ha lust och gud vet vad. Inte konstigt att man får prestationskrav på sig själv, både privat och i utbildningen.

I vår ska två från klassen få chans att åka till Virginia, USA, till ett musikalcollege där, Shenandoah, och jag hoppas jag blir tjejen som får åka. Där om nånstans tror jag att jag skulle utvecklas mycket och förhoppningsvis kunna ändra min bild som jag så tydligt benat ut av allting.

Ja, ja. Som sagt så stannar jag nog hemma hela dagen. Nästan lite bara för att på nått sätt trotsa mig själv och INTE gå fast jag borde. Eller borde jag?

Hur som helst ska jag iaf fortsätta kolla på Trolltider en stund till. Hejdå.

Hjärta

Mina två älskade husdjur har gått bort med en veckas mellanrum... Vittass blev 16 och Stella 12. Världens finaste katt och hund.
Det gör så ont i hjärtat. Jag är så fruktansvärt ledsen... Jag kommer sakna de och det kommer ta lång tid innan jag accepterat att de inte finns kvar hos mig, fysiskt. I mitt hjärta kommer de alltid finnas, där de alltid har funnits.

Jag älskar er. Jag saknar er <3

I en vindsvåning i Göteborg

Jag är så lycklig. Lycklig bortom orden. Jag har inga ord. Du har tagit de. Du har fått de av mig, jag gav de till dig och nu vet jag inte vad jag ska säga.
Extas. Eufori. Kärleksklåda. Lycka. Lycka bortom orden.
I en vindsvåning i Göteborg. Med dig.

Dadel och mandel

God söndag

I brist på annan underhållning underhåller jag mig själv med ett inlägg.
Dadlar och mandlar är min nya craving, gärna hur mycket som helst men det går inte ann för då blir det inte nyttigt trots att det är dadlar och mandel.. Trist tycker jag, som mer än gärna äter alldeles för mycket av det mesta.
Igår blev jag av med oskulden. Jag hade min första riktiga matorgasm. Det serverades Lax- och mangosallad och baconlindade dadlar. Jag dog. Jag har alltid varit en sån som gärna äter god mat för fort men igår njöt jag så till det yttersta att jag inte förmådde att slänga i mig hela det ljuvliga innehållet på tallriken utan att smaka, hänförd, på varenda tugga... Ja okej. Chilla tjejen.

För övrigt har jag idag ätit strikt Paleo i 2 1/2 vecka! Jag är jävligt stolt över mig själv. Det enda man kanske skulle tagit bort av det jag stoppat i mig är rödvin, men frankly my dear, I don't give a damn. Rödvin är ju dessutom nyttigt-ish. Jag har alltså inte ätit mjölkprodukter (alltså inte ALLS, inte ens steksmör), jag har tittat och luktat på godis men inget har passerat annat än luktvägen, jag har inte ätit pasta, potatis, bröd eller snacks,  och jag mår utmärkt! Fantastiskt!
Jag trodde att jag skulle sakna mycket och att det skulle vara svårt att hålla sig men med den här fiffiga dieten är jag mätt och belåten efter mina måltider och blir jag sugen äter jag dadlar och mandlar eller gör nån smarrig röra av ägg eller stekta äpplen eller båda :) Mycket bra. So far, 10 of 10.

Lägenheten är tre srtinghyllor rikare och vi lite mer kärlek rikare, om det är möjligt. Tydligen.
Det regnar ute, men det är Göteborg, så jag förlåter och kokar lite mer honungsvatten och stannar inne idag med.

På återseende

Paleo

God söndagsförmiddag

Jag tränar ju mycket va, ca 10 timmar i veckan. Högintensiv dans. Jag har alltid tränat, ibland betydligt mycket mindre än nu och ibland lite mindre än nu. När jag började på Balettakademien Gbg var det första gången för mig med hård intensiv träning tre dagar i veckan.

Periodvis sen långt tillbaka har jag försökt med små medel att ändra i min kost för överblivet-underhudsfetts-reducering. Nej, jag har aldrig sett mig som tjock och det gör jag fortfarande inte. Men vad som slagit mig är att jag under alla år med träning aldrig riktigt sett sådär fit ut som jag velat... Mina efforts kanske inte varit Mount Everest-höga men de har definitivt funnits där.

Det har tex varit långa perioder utan socker i, i princip, alla former, min världsomfattande bojkott av digestivekex, som varade väääldigt länge för att vara jag (som under sommaren avslutade varje dag med te, digestives med ost och sylt och Bond-film med pappa). Och i allmänhet min naturligt lagda fallenhet för att inte äta så mycket kolhydrater, dvs lagar mer än gärna rotfrukter till köttet eller bara rotfrukter i sig, äter mkt sällan vitt bröd, nästan aldrig ris och sällan pasta och älskar "ren" mat, utan tillsatser och gärna närodlat och ekologiskt.

Som sagt, jag tycker väldigt mycket om min kropp och jag är medveten om att man går upp i både vikt och kroppsmassa när man tränar så mycket. Men samtidigt tycker jag också att det där lagret utanpå allt,  tex den runda goa uppsvällda magen som återkommande hamnar under mina kläder efter måltiderna och det där extra som jag vet inte är muskelmassa, sakta men säkert borde försvinna. Den enda gång jag upplevt tydlig viktminskning var när jag började hos PT för 1 1/2 år sen. Då var första gången jag nådde min idealvikt, som jag inte hade haft sen fyra år tidigare.

Vi har pratat om sånt här i skolan, det att kroppen hittar sin idealvikt och stannar där. Så känns det som min kropp har gjort, utan min tillåtelse. Jag tränar, sen äter jag det min kropp säger att den behöver, dvs blivit av med, och vips så hamnar jag i min utmätta bana igen.

Det var i onsdags som jag (efter en underbar fika i form av vaniljbulle med socker och en Chaí-te) som jag i väntan på att en skolföreställning skulle börja, satt och åt lunch men Christian, skolans receptionist. Christian är crossfit tränare och har överlag koll på träning och kost. Så jag berättade för honom om mitt "problem" med att inte få in den balansgång jag ville ha på min kost och träning. Han berättade då om Paleo. En kost som han själv följer och förespråkar. Paleokost, också kallad stenålderskost, bygger på att äta så som människan är byggd att äta, såsom vi utvecklats av att äta och som våra gener är uppbyggda av. Paleokost består av kött, fisk och ägg, grönsaker av alla dess slag, rotfrukter, nötter, fröer och nyttiga fetter som olivolja, kokosfett och nötfett. Den innehåller inte spannmål, baljväxter, socker, mejerivaror eller hel- och halvfabrikat. Sjukt strikt kanske vissa tycker men för mig är det typ bara att undvika mejerivarorna, ish...

Mejerivarorna ja. Det min vardag i princip kretsar/kretsat kring. Varje morgon så länge jag kan minnas har jag ätit yohgurt och müsli till frukost, numera har jag börjat med smoothies på morgonen (för att undvika müslin med snabba kolhydrater) men där med yoghurtm mjölk eller filmjölk i. Till mellis har jag käkat yoghurt eller fil eller, nu på senare tid, turkisk yoghurt eller keso med bär och nötter. Jag älskar grädde, mjölk och smör! Och det har aldrig slagit mig att dessa mejeriprodukter kanske satt/sätter sina spår i mig...

Christian tog i hand på att om jag inte gått ner 2 kilo efter en strikt "Paleokost-månad" skulle han personligen ge mig 1000 kronor. Så i onsdags, när jag åt min sista keso för ett tag, lagade jag min första Paleo-lunch.

Utan större planering har jag alltså redan börjat. Nu är jag inne på min 4e dag med enbart Paleo-kost:

inga kolhydrater (förutom de naturliga i rotfrukt, frukt osv)

inga mejeriprodukter (som förövrigt funkar fint att avstå trots mitt liv som kalv)

inget socker (förutom naturligt socker som stevia och honung)

Skryt: igår hade vi klassparty hos Anna. Med godis, popcorn, ostbollar, chips o dipp, pizza och alkohol. Jag för min del åt INGENTING av allt som bjöds och var ärligt talat inte särskilt sugen heller. Konstig känsla. Men STÖRT STOLT gick jag hem med en avokado som blivit över efter min icke-pizza-middag.

Jag tror inte att jag ska göra en livsstil av detta, jag njuter för mycket av allt som finns att tillgå för att avstå det på heltid, men en period nu ska jag definitivt göra det till 100%. Som det känns nu skulle jag verkligen kunna vara en Paleo-periodare och njuta av det andra i små mängder och mer sällan.

Det svåraste är att hitta ngt att äta då man är lite sugen och bara vill ha en macka typ, nu blir det nötter och gojibär och ärligt talat så är det rätt trist. MEN as we speak laddar jag för att göra Fröknäcke (från bloggen www.undervarttak.blogger.se ) så får vi se om inte det blir en större fröjd.

Jag ska också få utlopp för min craving att baka och göra syltgrottor till fika i skolan imorn :D Inte till mig alltså, till de.
Vi får se hur det går...

Pussokram

Lonely -Tom Waits

Go'afton.

Kamomill

Kamomillte och MacBook. Tänt ljus och julkalender på youtube.

Vad krävs för att man ska göra det man borde? Eller borde man inte kanske.. Jag känner hela tiden en massa borde: jag borde läsa pjäsen, jag borde öva sången, jag borde träna in dansstegen, jag borde inte bara sitta här..

Men faktum är att när jag kommer hem vet jag inte alls vad jag ska göra, jag har ingen aning om vad jag borde göra först, det jag borde vara klar med till tex imorn. Så istället gör jag något halvdant och mår lite dåligt hela kvällen för att jag inte fått något gjort. I nuläget skyller jag på lägenheten som inte alls är 'färdig' så den är lite svår att koppla av i och bara ta tag i saker i.. Men jag befarar att även sen kommer jag ha dessa problem. Jag får helt enkelt göra något åt det. Sådär, då var det löst.

Förövrigt ska jag nog ta och knoppa nu. Hej och hå. Te.

@ Nya Lyan

Jag sitter med andra delen av min middag, yoggi yoghurt, i mitt nya anspråkslösa vardagsrum i Gamlestaden. Me and ma man flyttade in igår och har hunnit göra oss så hemmastadda att vi har en luftmadrass i sovrummet och toasakerna ish på plats. Mina toasaker, bör kanske tilläggas. Mina saker punkt, ish. Martin har inte fått hit sina grejer än men jag menar att han inte behöver ta hit de för mina saker räcker gott och väl till honom också.

      Men allvarligt talat.. Jag har så jävla mycket skit. Jag skyller på att jag är tjej för tjejer i allmänhet känns som de som oftast har mest prylar; smycken, smink, fina glittriga askar, plåtburkar som är bra att ha men mest fina att se på.. För att inte tala om alla dessa jävla kläder... Det är kjolar och byxor och toppar och klänningar och finklänningar och vardagskjolar och snyggblusar och kappor och jackor och västar och gamla "bra" t-shirts (och sköna trosor som vissa sambos inte alls borde se..). Ja, och så skorna då också förstås. Conclusion: en himlans massa

S K I T.

     MEN jag ska faktiskt rensa, det är lättare när man kan vara två och bestämma vad som är bra / dåligt att ha kvar i ens GEMENSAMMA hem. Bortförklaring? Eh..nej.

     Som sagt det enda vi än så länge har relativt iordninggjort är badrummet, som är fint med ny blå matta och mitt rosa flamingo-duschdraperi (som Martin iof vill byta ut, jag fattar inte varför...). Vardagsrummet är målarstudio då vi målat över en lila fondvägg och ersatt med VITT. Fint som snus är det nu. Nu återstår bara målning i sovrummet (varför vi har en skumpig madrass där än så länge och inte en liggbar säng:)) som ska göras snarast.

Puh.

     Det är asaballamegaskönt att inte bo i varken Kungälv eller Stenungsund längre. Stns var ifo bättre än Kungälv (...) men att bo i stan och dessutom 7 min från skolan toppar fan allt. 

ASGÖTT!

Nu måste jag repa balett och jazz och lite Musikalteater ska jag nog kunna få in.. Och laga lunch till imorn också, ja just det.

Godafton.

Inläggets rubrik

Det här inlägget skrev jag för nån månad sen, dumt att låta det ligga, jag har för mig att det kom ut lite vettiga saker:

"Onsdag

Idag regnar det och jag är fortfarande hemma o snyter mig för glatta livet...
Igår upplevde jag kulmen av tristess. Jag fann mig själv halvlíggandes i sängen utan att göra ngt speciellt och insåg att jag lika gärna kunde ligga kvar för jag kunde/borde/hade endå inget alls annat att göra förutom det jag just gjorde. Detta resulterade i två kapitel ur Lyckan är en sällsam fågel (Anna Gavalda), försök till att virka mormorsrutor (http://mormorsrutor.lindstromfamily.se/mormorsruteguide.html) som förövrigt gick sådär... och telefonsamtal med världens bästa Lisa som fick mig att komma tillbaka till verkligheten igen.
Låt mig bara tillägga att detta pågick under ca 4 timmar. Jepp, behöver jag tillägga att det kreativa taket var högt inne i mitt källarrum igår?

Samtalet med Lisa kom som vanligt på något sätt in på Enköping och Enkpsbor som vi kännt en gång, närmare bestämt Enkpsbor i vår ålder som bestämt sig för att skaffa barn. Hej och hå. Det är klart att man ska skaffa barn om man vill och det är väl helt underbart antagligen att göra det. Men, förlåt, allt jag kan tänka på är "jaha, så du har levt klart ditt liv nu alltså?".
Nej, jag har inte barn och har väl egentligen ingen aning om hur det är, men from den dan en unge ploppar ut, som dessutom är ens egen, kommer ens liv antagligen ha en annan huvudperson än sig själv de närmsta 18 åren, minst. Mest är jag nyfiken vad som får en att välja att bli gravid sådär på en gång. För klart att det kan hända bara sådär appropå (vilket i sig är sjukt häftigt, läskigt o stört på en gång; oj nu gjorde vi visst ett litet liv här, ska vi behålla det eller vad säger du?), men att alla som får barn tidigt "råkar" bli gravida utan planering tror jag inte.
Därför undrar jag: vad får en 20 åring (om ens det) att titta på sin partner, som inte fått sina sista tonårsfinnar än, och känna att "jo, nu är vi redo att skaffa familj, va"? Om man ska bortse från vad jag hoppas är den största anledningen, dvs att man verkligen bestämt sig av hjärtliga skäl, så kan det vara för att man är lat? Att man sitter i sin stad, har flyttat ihop med sig kille, söker jobb och råkar bli gravid och tänker att man då skulle kunna bilda familj när man endå håller på.
(Detta är ett totalt dra människor över en kam -läge, det är jag fullt medveten om, men just nu utnyttjar jag yttrandefriheten till fullo, tillomed drar det lite till min egen gräns, så ha överseende.)
Jag kan förstå, fast det är något jag själv antagligen aldrig skulle göra, hur man kan hamna i den sitsen. Man bor kvar i sin lilla hemstad, har en partner, har en lägenhet, inga cravings för utbildning, inga megaintressen som kräver utforskning. Man är lixom nöjd med sin sits, ish. Då kan ju ett barn vara fribiljetten till ett hem, till en egen famijl, något att se fram emot, något att göra, något att leva för. Ett bidrag till mänskligheten om inte annat. En känsla av att ha gjort något med sitt liv (vill bara tydliggöra att jag nu bajsar ur mig en massa, skit eller inte, men det är bara mitt blaj, take it or leave it)."

Jo vars, jag e bra på uppdateringar

Nu är det våååååååååååååååååååååååår. FINALLY! Vilket oxå tydligen innebär årets första vår-snuva, fuck jo. Men solen skiner o fåglarna kvittrar o det blir inte mörkare förns i augusti (eller fuck, är det juni..? what evert.)!
Snart är det sommarlov. Första året på BA avklarat. Shit. Det går fort. Funtar på att börja läsa tyska, Berlin ska ju tydligen vara en fet stad o Tyskland typ musikalens land. Så varför inte Tyskland efter trean tänkte jag. Beroende på om nån smart jäkel i Sverige hittar mig först o låter mig spela nån fet roll här såklart, men annars provar jag lyckan i Berlin tänkte jag. Haha coolers. Ish liebe dish. wienerchnitchel. wienerbröt. wienerkorven. Jepp det var hela mitt tyska-vokabulär. Men det kan väl inte vara så jävulskt svårt.

Men men, livet leker, jag mår awseome. Kärlek. I stora mängder. Så otroligt gött.

Mår som jag förtjänar -så jävla bra.

Pusshei